Ni vet att jag hade en rätt besvärlig dag igår. Vaknade även i morse med en massa jobbiga känslor i kroppen och visste inte riktigt var jag skulle göra av allt elände. Ville egentligen mest bara ligga i sängen och deppa. Men det var ”Veterans day” här idag – vilket betydde att de flesta skolor var stängda och alla barn lediga. Mina med. De var inte alls lika sugna på att stanna i sängen och dra täcket över huvudet som jag var, så motvilligt bestämde jag mig för att ta med dem och de två kompisarna Harry och Caesar på Yoga camp i Santa Monica. Fast innerst inne visste jag nog egentligen att det där var precis vad jag behövde. En dag vid havet. Frisk luft. Ljudet från vågorna. Dofterna. Det vaggande lugnet. Var trots inte alls världens mest tålmodiga vuxna direkt när vi tog oss genom morgontrafiken västerut medan ljudnivån i bilen var minst sagt svinhög och skränig.
Fast i samma sekund vi var framme fattade jag hur bra det skulle bli. Ungarna yogade, grävde runt i sanden, drakseglade och fick låna våtdräkter och gänget som anordnat campen och som lärde dem surfa och boogieboarda i de hårda vågorna. Vädret var ganska så grått och rått, solen värmde bara lite blekt och jag satt och domnade bort i mig själv en bit ifrån. Iakttog i en stor stickad tröja. Kände hur allt långsamt började bli mycket bättre på insidan.
Det är så väldigt naturligt och okej att hamna ur balans lite då och då – och det är inte alltid lätt att se vad man behöver för att hamna rätt igen. Är därför extra tacksam över den här fina lilla dagen som dök upp och gav en välbehövlig distans till den där oron som flaxat omkring i mig på sistone.