Ibland kan små, ytliga saker göra mig helt löjligt uppspelt och glad. Så där så att det sitter i länge. Ett par nya skor, om man råkar hitta ett par snyggt ingångna second hand-jeans som sitter som en jävla handske, eller ett nytt hål i örat. Det sistnämnda händer i och för sig mindre ofta. Men i höstas, när Rio ville ta hål i öronen, passade jag på att helt ogenomtänkt göra ett på mig själv också. I mitten sitter det. Och jag älskar det så frukansvärt mycket. En liten, liten detalj som säkert ingen annan än jag tänker på, som bara är där som en snygg liten… möjlighet liksom. Perfekt plats också för alla ensamma singelörhängen där kompisen tappats bort. Gläds fortfarande – ett halvår senare – åt det där lilla hålet snudd på varje dag.