Det var kanske inte så lätt som vi hade trott att flytta hit till LA. För barnens skulle alltså. Att plocka upp dem från allt de kände till och dimpa ner i att land med ett helt annat klimat, andra människor och kanske framförallt ett nytt språk. Att lämna dem på preschool där ingen förstod vad de sa och de inte kunde göra sig förstådda, när de grät och bad mig att inte gå, men jag ändå var tvungen för att det är sådant en mamma måste klara att göra i det läget för att man vet att de klarar mer än de tror. Ändå fanns det faktiskt till och med stunder när vi pratade om att flytta tillbaka och att Per skulle pendla mellan LA och Stockholm en period.
Men så har det gått snart två år och barnen är fortfarande Sverige-sentimentala då och då – men nu har de ju sina liv här i stället för hemma i Farsta. Med kompisar som kommer hem efter skolan och leker, med sleep overs, fnissiga väninnor som planerar spännande utflykter tillsammans, snälla lärare som de avgudar, Rios lilla pojkvän Owen, mysiga traditioner och nya vanor. Och ibland slår det en att den dagen vi flyttar tillbaka kommer vi att behöva göra om allt det där vi gjorde när vi flyttade hit, fast i Sverige i stället. Det kommer gråtas, saknas och vara repris på föräldrar som undrar vad fan vi ställt till med en.
Det där verkar vara utomlandssvenskens eviga aber – ska vi flytta tillbaka? När? Varför? Eller inte? Så där håller man på. Förutom de dagar man är lite mer mindfulness och bara ”det oooooooooooordnar sig”. Aja. Det gör väl det. Ordnar sig.