För oss, men kanske inte för er, är att tjejerna ska börja gå till och från skolan själva. Bonnie går i fyran och Rio i tvåan, hade vi varit i Sverige hade det inte varit något märkligt med det, här vågar jag påstå att de är de enda barnen under femte klass som får den här friheten. Vi bor alltså en fem-minuterspromenad från skolan, men det är ju en storstad med mycket folk och trafik i rörelse, så jag har full förståelse för att föräldrar väljer att vänta. Samtidigt har jag en känsla av fler föräldrar kanske skulle vilja låta barnen gå hem själva, men vill inte låta dem för att de sociala reglerna inte riktigt tillåter det?
Så vi chansar här. Sticker ut hakan och ser om fler hakar på. Själv känner jag mig på ett sätt lite gnagande orolig – trafiken är verkligen stökig stundtals, men samtidigt lugn i att tjejerna kommer hantera det här ansvaret som proffs. Och! Jag har verkligen inte följt speciellt många regler eller riktlinjer som förälder, det har mest blivit lite som det blivit genom åren, men en sak har i allafall alltid känts viktig att prioritera: att inte låta min egen oro och rädsla sätta sig ivägen för mina barns utveckling! Att tro på dem är att säga ”jag tror att du kan” och det är för mig något av det viktigaste vi kan ge våra barn. Självförtroende!
Sen att jag redan hunnit ringa dem tre gånger under den där korta promenaden de gånger de gått hittills är en annan sak… Jag får visst träna mig på att verka så där lugn som jag vill vara.
Om någon är sugen på att lyssna på när jag pratar om föräldraskap och familjeliv kan ni klicka igång Mama-podden med mig här! Förvänta er inte speciellt många goda råd, men kanske att det kan vara skönt att känna att en delar tankar och erfarenheter med någon? Eller INTE delar? Att föda barn i USA är tex något vi kommer in på!