Jag har väl egentligen inte så värst många kompisar, men är enormt förtjust i de jag har. Se flesta har jag känt i tjugo år eller mer, och det är en så trygg känsla. Förutsägbarheten i vänskapsrelationer. Behöver verkligen inga överraskningar där. Midsommar firade vi som vanligt med Theresa och Kristin med familjer – Vi har känt varandra sedan mellanstadiet, och nu är också våra barn och män kompisar. Att sedan fotades extremt lite tydligen från våra dagar tillsammans i vår stuga, väljer jag att se som något positivt. Antar att jag tänkte på annat, var upptagen med att ha det bra och ville kanske inte rucka på den känslan. Blir ju liksom alltid ett litet avbrott i nuet när kameran ska fram på något vis?
I veckan ska mycket hinnas med: vi ska till Liseberg, fira 10-årig bröllopsdag, ha fest, och så tänkte jag peta in en grej vi kanske kan diskutera: mobiltelefoner och barn. Har så mycket jag behöver få ur mig där!