Kollade på Anna Wahlgren-dokumentären igår och blev så fylld av känslor för den här kvinnan. Har aldrig läst Barnaboken, för att jag nästan alltid när det gäller för mycket av förhållningsregler blir rätt stressad och tappar kontakten med magkänslan och instinkten och till slut varken vet ut eller in.
Men! Jag är så otroligt svag för kvinnor som är som hon. Som har vett att inte veta sin plats, som låter och är för mycket, som inte bryr sig om att passa in och som inte är speciellt intresserade av att klappa medhårs utan månar mer om sin egen integritet och sina ideal.
I helgen ska tjejerna på läger. Fredag till söndag blir det Mystery Camp när de ska leka detektiver och lösa mysterier tillsammans med ett gäng andra barn. Inga mobiltelefoner och ingen möjlighet att ha kontakt med några föräldrar under dygnen borta. En del av mig står förstås inte ut med tanken på att lämna iväg dem till folk jag inte känner eller aldrig ens träffat i två dagar. Tänk om de inte är snälla mot dem? Om de längtar hem och gråter sig till sömns på kvällarna? En del av mig tänker på Anna Wahlgrens ord om att vår viktigaste uppgift som föräldrar är att lära barnen att leva sina egna liv, så att de sen kan bli trygga och starka vuxna. Och för att göra det måste jag ju ge dem chansen att fatta sina egna beslut och kanske till och med få upptäcka att livet inte är skitlätt alla gånger.
Så fantastiskt kul med barn som börjar bli lite större, men också så svårt och komplext på ett helt nytt sätt!